torsdag 17 februari 2011

Värdesätta det man har.

Läser överallt om otrohet hit och otrohet dit. Ärligt vad är det som saknas som gör folk inte klarar av att vara trogna.

Jag har varit tillsammans med min man sedan 1997. Vi förlovade oss 98 och gifte oss 99. 2003 kom vårt första barn och 2006 entrade lillan världen. Familjen klar och fulltalig.
Vi lever tillsammans. Älskar,bråkar, skrattar, gråter. Ja så där som dom allra flesta av oss gör när man bott tillsammans i många år. I år är det 14 år för mig och min Italian Stallion!

Här har ni oss en varm september dag 1999. För att vara petig är den 18 september bara så ni vet :)



Vi har haft våra upp och nedgångar. Många kriser det skall gudarna veta.Har funnits gånger jag velat banka vett i karlfan med en stekpanna på allvar. Har aldrig gjort det dock *bara påpekar*


Vi har kämpat oss igenom det mesta. Arbetslöshet, taskig ekonomi, 6 års ofrivillg barnlöshet osv. Men vi har tagit oss igenom detta sida vid sida. Vi mot världen liksom. Inte för att är perfekta utan för att vi är perfekta för varann och vi älskar varann.

Har funderat över detta med äktenskapslöften och vad det innebär för människor. Är det så att man tror att man lovar varann att göra varann lyckliga vareviga sekund varje dag resten av livet?! Måste ju vara så.
Alltså jag minns inte att jag lovde min make evig lycka. Kan vara så att jag är gaggig och inte minns helt rätt. Men nä ärligt det är inte det man lovar varann när man gifter sig. Ingen kan lova en sån sak. Vore väl underbart om livet kunde vara som i sagorna. "Så levde dom lyckliga tillsammans i resten av sina dagar".
Nu funkar inte verkligheten så. Överlag är jag väldigt lycklig. Men har inte vart lycklig varenda dag sen jag sa ja till maken inte.

Jag lovade att alltid älska honom ( nåja dumt det med kanske för det kan man inte lova det heller) och så vid hans sida i nöd och lust. Ibland blir det mer nöd än lust. Men när man kommer ur nöden kommer lusten och man har stärkt sina band på vägen!

Jag vet att jag älskar min man och han älskar mig ( tror jag nog annars är han totalidiot som stannar hos mig). Vi har tillsammans skapat ett liv. Tillsammans har vi även överlevt den största krisen av alla. Som samtidigt har varit den allra största välsignelsen. Vår efterlängtade dotter Julia. Livet som föräldrar till henne blev långt ifrån det vi tänkt oss. Men å andra sidan nu blev det som det blev och jag vill inte byta ut mitt barn mot något annat barn i hela världen.
Vi tacklar hennes problem varje dag och har gjort i många många år. Det är vår kärlek till varann som hållt oss samman. Utan den hade vi med all säkerhet skiljt oss för länge sen. Vi älskar varann tillräckligt för att ta oss igenom svårigheter tillsammans. Det är inte lätt den saken är säker men vi gör det.

Blir uppriktigt ledsen av att höra om alla otrohetsaffärer och folk som lämnar sina familjer.
Säger inte att man skall stanna bara för saken skull. Men samtidigt kanske fler skulle hålla ihop om man kämpade tillsammans istället för emot varann.

Jag älskar verkligen min man. Han har gett mig mer än ord kan beskriva. Dessutom har han gett mig den allra största gåvan jag någonsin fått eller kommer att få. Våra två underbara töser Julia och Emelina.


Det mina vänner är kärlek det :)

33 kommentarer:

ELIN sa...

Människor orkar inte kämpa, det är det som är grejen

Lena Cakar sa...

Jag tänker inte skriva bara "Hej" Eller be att du ska följa min blogg.
Vad jag däremot tänker göra är ställa mig upp och applådera.
Jag blir så glad att det finns fler än jag som känner att man ska kämpa för det man har.
Att man ska jobba för de löften men en gång gav varandra.
Lätt är det inte alltid det ska gudarna veta.
Jag har kämpat i många år, men för ett år sen gav jag upp. I mitt fall var det inte att kärleken inte fanns eller att nån av oss var otrogna. Utan helt annat som inte är acceptabelt.
Jag är fortfarande av samma sikt att man ska kämpa för sin familj och jag tycker det är så underbart att ni växer samman med era motgångar. Jag önskar er all fortsatt lycka.
Kram Lena

niki_isaa@yahoo.se sa...

såå söta ni är <3

donken sa...

jag fick tårar i ögonen av detta inlägget, måste jag säga. Du skriver precis hur det är. inget är guld och röda rosor i all evighet, men det är ju inte det som är den äkta kärleken heller. det är ju just det du skriver- att hålla ihop och stärkas, av alla motgångar man har.

ja jag blev tårögd. det är så det är, det är så det ska vara. ooooh. ja, det var vackert skrivet. som faaaan.

Liw sa...

Kan bara instämma, klart som fan man ska kämpa, än mer om man har barn ihop.
Du vet den där otrohetsdating sajten, det är nog bland det sjukaste jag hört, fast kaka söker maka som man säger.


SV: ja självklart är förskolan bra. Inte kan en förälder stimulera och socialisera ett barn på det här sättet. Omöjligt! Alla behöver lära känna personer som inte tillhör familjen för att utvecklas på alla plan.

Kram

Cilla sa...

Nån dans på rosor är det inte alla gånger det ska gudarna veta,men alla har upp och ned gångar och vi har iaf tagit oss igenom taskig ekonomi arbetslöshet och fan o hans moster. För trots allt känner man att man hör ihop. Vi träffades 95 och förlovade oss efter 4 mån och 96 föddes den yngsta dottern,haha! Vi gifte oss -08 och det blir bara bättre och bättre ju äldre vi blir=D

Jag gillar inte folk som springer och ränner med andra när dom har fast förhållande..vad vill dom ha bekräftelese? Fattar inte mig på folk!

Sv:Visst är dom fina. Syrran har en hel hög med kor som jag brukar fota när jag är där. Det finns nog nån svartvit oxå=b

Linda sa...

@ Elin: Det är just det jag inte kan relatera till faktiskt.

Linda sa...

@ Lena Cakar : Ja jag vet en del om ditt liv och jag förstå mer än väl att du valde att lämna!

Det jag snackar är när det inte finns såna saker inblandat.

Du är jättestark som gått vidare med ditt liv måste jag säga!

Linda sa...

@ Niki: Visst är var vi söta!

JD | 60 kg ska bort! sa...

otrohet I hate!!
ni är så goa! vill också ha det så bra:D

Linda sa...

@ Donken: Nej det är verkligen ingen dans på rosor.Två människor med olika bakgrund skall leva tillsammans. Bäddat för problem. Men man måste inte se problemen som hinder tycker jag!

Pözz på dig goa goa du!

Linda sa...

@Liw: ja den där sajten får mig att se rött!

Linda sa...

@ Cilla: Nej precis. Jag förstår mig inte heller på det där!

mammadagar sa...

Jag tror en del ger upp för lätt, eller så har de helt på tok för höga förväntningar på livet som gift. Allt är inte perfekt jämt och konstigt vore väl det! Däremot så tar man sig igenom det.
Barnlöshet är ju en sån grej som verkligen kan tära på ett förhållande. Men man uppskattar ju också sina barn nåt enormt efter en sån sak.

Jojo sa...

Håller med du! Det är beundransvärt av de som kämpar tycker jag. Det gör jag denna gången. Förra gången också men det var ju inte hälsosamt.

Du har fin liten familj!<3 Poss!

ELIN sa...

sv; jag är bara rädd att dom ska kita alla över mig när jag går där

Liw sa...

Nej vad kul att ni var så jämgamla, kan tänka mig att ni var ett riktigt radarpar :-)

Så kul att kunna berika Maits uppväxt med djur, saknar vår hund men han har det sååå mycket bättre hos pappa då han inte är hundra förtjust i barn. :-(
Trevlig kväll!

Tess sa...

Bra skrivet! Jag tycker en del ger upp för enkelt. Direkt de stöter på problem så ger de upp. Jag och min sambo har haft våra saker som vi varit oense om, men vi har jobbat oss genom det. Nu har vi varit tillsammans i över 5 år, varit förlovade över 1 och har en son tillsammans. Helt underbart! :-)

Linda sa...

@Mammadagar: Ja folk ger verkligen upp för lätt tyvärr. Man får känna efter om man älskar varann och gör man verkligen det får man bara bestämma sig att kämpa.
Inte alltid det går så klart och man skall inte stanna bara för att som sagt!

Linda sa...

@Jojo: när kampen gör en illa skall man inte stanna.
Du kommer fixa detta med honom det är jag säker på. Om inte kommer jag ner och rycker er i örat!

Linda sa...

@Liw: japp jag och stora vovven var bästa vänner verkligen!

Linda sa...

@ tess: många har nog alldeles för romantiska tankar kring hur det skall vara. I början är allt så där rosenrött. Men så är inte resten av livet. vardagen kommer med alla små bekymmer och det är då man måste jobba på sitt förhållande!

Linda - En Vimsig Mamma sa...

fy fan vad bra skrivet! de var så bra att jag får tårar!! HURRA!
ja usch för snö nu, har ni också snöfall hela tiden? kram

Saija sa...

Jag håller helt med dig! Alldeles för många ger upp alldeles för lätt idag!

Det känns som om minsta lilla motgång så ger dom upp.

Vi har verkligen fått kämpa och det går upp och ner, ibland stör vi oss på varandra, ibland är vi som nykära... Men vi finns alltid för varandra! Oavsett!

Vi väntade ju i 12 år innan vi gifte oss, men vi gjorde ju allt annat i bakvänd ordning, haha...

Bra skrivet, och bra tänkt!

Och stor, stor kram!! <3

|| mannen som kan prata om hundar || sa...

Upp och ner går det för alla, men frågan är hur man hanterar det. Finns det en bra kommunikation mellan parterna hinner många problem lösas i tidigt stadie.

Sv: Ja, lite farlig är man allt!

Linda sa...

@ Linda: Skrev från hjärtat bara. Jag tycker man skall försöka värna om sin familj så mkt man bara kan!

Linda sa...

@Saija: Vi med speciella barn kämpar mer än andra ändå klarar vi av att hålla samman!

eva sa...

Åhhhh neeej!! mitt internet kopplade ner efter en lång kommentar jag lade här hos dig. Säg att den kom med!!

ullrika sa...

Det är svårt att veta hur andra människor har det och vad de har för orsaker till saker de gör, men generellt håller jag förstås med dig.

En härlig berättelse också Linda! Jag önskar er all lycka, med lite upp och ner blir livet roligare :)

Krams!

Linda sa...

@ Ullisen: ja självklart ALLA bör inte hålla samman till varje pris. Finns par som aldrig borde blivit tillsammans från början en gång! Men över lag tror jag verkligen att folk bara ger upp. Många ångrar sig bittert när det kanske är försent att göra närma sig varann igen :(

Linda sa...

@ Eva: Naj den kom ju inte med!!Nyfiken till tusen på vad du skrev!

eva sa...

Klockan är hundra så jag svammlar mer än vanligt men jag tyckte verkligen om ditt inlägg. Det klokaste och finaste jag läst på en blogg på länge om ens nånsin. Jag har varit gift i 33år själv. Det är inget som går av sig själv och det ska gudarna veta att det går upp och ner men jag älskar honom fortfarande djupt och innerligt så det finns hopp om kärleken ;)

ang din fråga om beställningen så måste jag göra dig besviken men jag lovar dig gumman att om jag gör ett undantag så kommer det att bli till dig :)Jag får frågan lite då och då men jag har för dåligt självförtroende för att tycka att det jag gör duger att ta betalt för. Jag skulle bli alldeles för petnoga då så det skulle ta ett ljusår att få dom färdiga innan jag tyckte att det blev ok.Dessutom stickar jag mest i billigt skräpgarn så det är inte mycket att ha.

Prinsessanadia sa...

Jag blir också irriterad över otrohet och hur lätt vissa människor värkar se på äktenskapet. Både jag och sambon är överens om att man ska kämpa för sitt äktenskap, och göra allt man kan för att det inte ska sluta i skilsmässa. Speciellt när det är barn inblandade. Folk ger upp alldeles för lätt. Vid minsta lilla motgång så vill de skilja sig. Om det är så så var det antagligen fel att gifta sig redan från början. Då kan man inte ha gift sig av rätt anledningar.