Värdesätta det man har.

Läser överallt om otrohet hit och otrohet dit. Ärligt vad är det som saknas som gör folk inte klarar av att vara trogna.

Jag har varit tillsammans med min man sedan 1997. Vi förlovade oss 98 och gifte oss 99. 2003 kom vårt första barn och 2006 entrade lillan världen. Familjen klar och fulltalig.
Vi lever tillsammans. Älskar,bråkar, skrattar, gråter. Ja så där som dom allra flesta av oss gör när man bott tillsammans i många år. I år är det 14 år för mig och min Italian Stallion!

Här har ni oss en varm september dag 1999. För att vara petig är den 18 september bara så ni vet :)

Vi har haft våra upp och nedgångar. Många kriser det skall gudarna veta.Har funnits gånger jag velat banka vett i karlfan med en stekpanna på allvar. Har aldrig gjort det dock *bara påpekar*

Vi har kämpat oss igenom det mesta. Arbetslöshet, taskig ekonomi, 6 års ofrivillg barnlöshet osv. Men vi har tagit oss igenom detta sida vid sida. Vi mot världen liksom. Inte för att är perfekta utan för att vi är perfekta för varann och vi älskar varann.

Har funderat över detta med äktenskapslöften och vad det innebär för människor. Är det så att man tror att man lovar varann att göra varann lyckliga vareviga sekund varje dag resten av livet?! Måste ju vara så.
Alltså jag minns inte att jag lovde min make evig lycka. Kan vara så att jag är gaggig och inte minns helt rätt. Men nä ärligt det är inte det man lovar varann när man gifter sig. Ingen kan lova en sån sak. Vore väl underbart om livet kunde vara som i sagorna. "Så levde dom lyckliga tillsammans i resten av sina dagar".
Nu funkar inte verkligheten så. Överlag är jag väldigt lycklig. Men har inte vart lycklig varenda dag sen jag sa ja till maken inte.

Jag lovade att alltid älska honom ( nåja dumt det med kanske för det kan man inte lova det heller) och så vid hans sida i nöd och lust. Ibland blir det mer nöd än lust. Men när man kommer ur nöden kommer lusten och man har stärkt sina band på vägen!

Jag vet att jag älskar min man och han älskar mig ( tror jag nog annars är han totalidiot som stannar hos mig). Vi har tillsammans skapat ett liv. Tillsammans har vi även överlevt den största krisen av alla. Som samtidigt har varit den allra största välsignelsen. Vår efterlängtade dotter Julia. Livet som föräldrar till henne blev långt ifrån det vi tänkt oss. Men å andra sidan nu blev det som det blev och jag vill inte byta ut mitt barn mot något annat barn i hela världen.
Vi tacklar hennes problem varje dag och har gjort i många många år. Det är vår kärlek till varann som hållt oss samman. Utan den hade vi med all säkerhet skiljt oss för länge sen. Vi älskar varann tillräckligt för att ta oss igenom svårigheter tillsammans. Det är inte lätt den saken är säker men vi gör det.

Blir uppriktigt ledsen av att höra om alla otrohetsaffärer och folk som lämnar sina familjer.
Säger inte att man skall stanna bara för saken skull. Men samtidigt kanske fler skulle hålla ihop om man kämpade tillsammans istället för emot varann.

Jag älskar verkligen min man. Han har gett mig mer än ord kan beskriva. Dessutom har han gett mig den allra största gåvan jag någonsin fått eller kommer att få. Våra två underbara töser Julia och Emelina.

Det mina vänner är kärlek det :)